Fortsatt sjuklingstema

Jag lämnar febern bakom mig. Den är ändå inte mycket mer än en bonus på övrigt tillstånd. Idag har jag hängt på vårdcentralen för att få veta varför min kropp och jag inte kommer överens. En statligt finansierad parterapi.

Kul. Slangar fästes på min kropp. För att fästa slangar på min kropp måste kläder avlägsnas. Så där låg jag tillsammans med massa slangar och självklart, självklart uppmanas jag att "slappna av". Hur då? Jag är knappt avslappnad när jag har kläder på mig och står upp med möjlighet att försvara mig själv, hur ska jag då kunna slappna av när jag ligger ned halvnaken med en massa slangar på mig och mer eller mindre ser ut att be om att få ett skott? Och vem kunde förresten ana att det hade varit stilrent med rakade ben till andningssvårigheter? För jo, slangar fästs även på benen om det är din hals som krånglar.

Kul. Jag fick ta på mig mina oerhört älskade kläder igen. För att göra vad? Gå upp en våning, fösas in i ett omklädningsrum och ta av mig dem. Tacksamt. Men väl värt att påpeka är att de hade ett omklädningsrum. Omklädningsrum som i själva verket var ett avklädningssrum för likväl tvingades jag gå ut ur rummet utan att ha gjort mer än tagit av kläder. Denna gången slapp jag slangar. Istället togs det kort. Hej nakenbilder. Visserligen genomskinliga sådana, men jag är pryd. Pryd. Jag är pryd och jag tycker kläder är en sjukt bra uppfinning som borde belönas med Nobelpris i alla kategorier.

Men nej. Vad det är för fel på mig står obesvarat.

Nu ska jag gå och titta på tatueringar som kan kläda min kropp i alla lägen. En skjorta knäppt upp till max i en grå nyans. Synd att tatueringar måste ligga så nära kroppen.

Men tja, det var lite fascerande att se insidan av sin egen torso. För jag är optimist, har jag nämnt det?